Chock, bedrövelse, tårar och sorg har kantat de senaste dagarna.
Det är så svårt att ta in det fruktansvärda som har skett.

Det som inte fick hända.

Medlemmar ur gruppen åkte till Lillhärdal i onsdags och lämnade
ljus, blommor och nallar vid olycksplatsen.
En polis, som höll på med undersökning av sagda plats, kom fram till oss.
"Det var precis det här ni sa skulle hända".

Och så var det ju.
Fast innerst inne närde vi ett hopp om att vi skulle ha fel.
Tyvärr hade vi inte det.


Några av oss har haft funderingar på att trappa ner vårt engagemang eftersom de känt att det är så svårt.
Vi ropar högt men ingen hör. Eller vill höra.
Efter tisdagens tragedi har den inställningen ändrats.
Nu ska vi kämpa ännu mer.
Vi ska skrika ännu högre.
Vi kommer inte att ge upp.
Aldrig någonsin.